Karaoke-erans konsekvenser för organisationer och företag

Häromdagen lyssnade jag på Charles Leadbeater, f.d. redaktör på Financial Times, nu tänkare, samhällsdebattör och författare. Han delade upp efterkrigstiden i olika eror:

  • 1945-1960. Behovens och nödvändighetens era, då vi ville ha det vi kunde få. Enn tid för massproduktion och masskonsumtion.
  • 1960-1980/1990. Längtans era, då vi gick från ”jag behöver” till ”jag vill”, ”jag kan” och ”jag gör”.
  • 1990-2005. Här försöker företagen hinna ikapp för att uppfylla konsumenternas och medborgarnas längtan, genom ”mass-customization”.
  • 2005 – . Karaoke-eran där alla medverkar. Alla kan ta tag i ”mikrofonen” och vara med. Oavsett ämnen så finns det människor som gör sin röst hörda i konversationen
  • .

När Charles började på Financial Times så publicerades knappt 5% av alla insändare, dessutom kraftigt redigerade. På debattsidorna publicerades bara kändisar och de som kände chefredaktören. Nu gör sig alla hörda i bloggar, podcasts, MySpace …

Affärslogiken förändras från traditionella värdekedjor, där företaget har kontroll på varje steg till interaktion där kunder och medborgare är involverade. Vi använder möjligheterna till:

  • Större valfrihet.
  • Att skapa tjänster tillsammans. När folk vet vad de vill så vill de vara med i ett samtal om sina behov.
  • Self-management – vi får de verktyg vi behöver för att göra eller skapa det vi vill.

Vi vill vara engagerade i det som är viktigt för oss, som att födas, gifta oss, få barn, bli allvarligt sjuka, dö …

Fler och fler företag och organisationer har sett den nya affärslogiken och skapar möjligheter till interaktion, medverkan och självskapande. Svårigheten ligger i att bryta sina invanda mönster om vem som gör vad. Ett företag med en miljon kunder varav man får tillgång till 1% av deras tid, får resurser motsvarande 10000 heltidsanställda.

Offentlig sektor kommer att ha svårast med omställningen. Mycket beroende på att den leds av politiker som anser sig ha monopol på demokrati och medborgarinflytande. Men också eftersom många av de anställda ser sig som de självklart professionella i området och inte förmår att ta tillvara på andras resurser.