Fem steg mot ”Corporate Social Responsibility”

Som vanligt lever vi i motsägelsefulla tider.

Å ena sidan får vi höra att Joel Bakan, författare till The Corporation är en slags Michael Moore som ger sig på storföretagens psykopatiska beteende och hur de agerar mot mänskliga intressen.

Samtidigt pågår en annan, starkare rörelse ”Corporate Social Responsibility”, som handlar om motsatsen. Här en sammanfattning av en artikel ur Harvard Business Review. Här beskrivs de fem stegen till ett ansvarstagande:

1. ”Det är inte vårt jobb att lösa det”. Den attityd som beskrivs i The Corporation.

2 ”Vi gör precis så mycket som vi måste”. Motvilligt anpassar man sig minimalt till kraven.

3 ”Det är en del av affären”. Man inser att frågan måste hanteras och lägger ansvaret för det i organisationen.

4 ”Det ger oss ett konkurrensförsprång”. Insikten att om företaget ligger före, så ger det fördelar.

5 ”Vi behöver säkerställa att alla gör det”. Insikten av att det är väsentligt för samhället och att inte bara företaget utan alla behöver bidra till lösningar.

The Corporation – the pathological pursuit of profit and power

Jag har läst boken och blev grymt besviken efter den hype jag nåtts av.

Kärnan är en kritik av amerikansk lagstiftning och prejudikat som tolkas som att företagsledningar har att fokusera shareholder value till nästan vilket pris som helst. Författaren menar att detta leder till en patlogisk psykopati hos företaget som entitet och ett samhällsfientligt beteende. I början citerar han Robert Hare, som är en av de stora vad gäller psykopater i organisationer. Han hävdar att Hare säger att cheferna inte är knäppa, utan de agerar annorlunda i rollensom vd än i sitt privatliv. Det stämmer inte alls med vad jag läst att Hare säger. Hare anser problemet vara stort, så stort att han skriver på en bok med titeln ”Snakes in suits”.

Jag tycker att berättelsen byggs upp av ett misch-masch av exempel utan intellektuell stringens. Paradnumret är ett exempel från 1934, då några amerikanska företagsledare förberedde en statskupp. Flera andra exempel känns rätt inaktuella och ofräscha. Jag tycker att den står sig blekt mot Naomi Kleins ”No Logo”, som nutida angrepp på företagsvärldens och globaliseringens baksidor.

Hans slutsatser är:
– förstärk offentliga myndigheters övervakning av företag
– stärk den politiska demokratin (mindre ek bidrag från företag och personer som rör sig mellan politiska och företagsmässiga sfären)
– utmana den internationella nyliberalismen

Noll koll på nätverkssamhället och styrkan som finns hos människor som avslöjar hur det egentligen är. Den övervakningen är tuffare. Jag lyssnade en gång på marknadschefen på ett av sveriges större pappersbruk, som sa att bolagets moral måste vara så hög att den håller för om ett gäng bryter sig igenom staketet, in på kontoret, läser alla papper och avslöjar på webben.

Boken är knäpptyst om de företag och företagsledare som försöker agera socialt rätt. Hade den här boken kommit för 15-20 år sedan kanske den hade kunnat ses som en föregångare till den ”Corporate Social Responsibility”-rörelse som nu är igång.

Utifrån de ofta hårresande exempel han lyfter fram så skulle jag inte dra slutsatsen att det är aktiebolaget som form som är psykopatisk. Bakom varje exempel i boken finns namngivna personer. Min uppfattning är att det snarare är de personerna som är psykopater och att de i företaget fått en gigantisk sandlåda att leka i. Det är alltför många personer med psykopatiska och narcissistiska drag som dras till maktpositioner och som charmar omvärlden att tro på dem. Eller är giriga och utan moraliska spärrar.