Under dot.com vågen beundrades det danska hörapparatföretaget Oticons spagettiorganisation, Det skrevs spaltmetrar om VISAs chaordiska organisation. De traditionella industriföretagen hånades och kallades dinosaurier. Dot.com bubblan sprack, de gamla företagen tog snabbt till sig den nya kunskapen och tycktes stärkta gå vidare.
Google är för många den klart lysande stjärnan på himlen. Nu senast har Fortune sällat sig till beundrarskaran, under rubriken Chaos by design.
Den mest intressanta artikeln är ”
Sätt hellre modellen i konkurs än bolaget
Det var ett avsnitt om flygbolaget Peoples Express i Fifth Discipline Fieldbook som fick mig att inse att systemdynamisk modellering kunde vara relevant. PE var den främsta kometen då den amerikanska flygmarknaden avreglerades. Upp som en raket, hyllad och beundrad och sedan plötsligt på konkursens brant. En spelmodell byggdes med systemdynamiska metoder och det visar sig vara svårt att i en så stark uppgång undvika bakslaget. Det verkligen intressanta var att med modellen utforska andra mer framgångsrika strategfier.
Min systemdynamiska kollega Stefan Hallberg och jag har just kommit tillbaks från årets internationella systemdynamikkonferens i Nijmegen. Med oss har vi en överenskommelse med Kim Warren, författare till boken Strategy Dynamics samt med bolaget Global Strategy Dynamics. Avtalet innebär att vi har rätt att använda deras metoder och har tillgång till deras kunskaper om våra egna inte skulle räcka till.
Kim har utvecklat, uppmärksammats och belönats för sina unika metoder att tillsammans med en företagsledning snabbt få grepp på och modellera strategier, nyckelresurser och testa framgången i olika scenarios.
Mjuka chefer gör gruppen sjuk
Tidningen Chef skriver om en rapport från FoU i Väst om Ledarskap och sjukfrånvaro, av Ingrid Tollgerdt-Andersson. (hela rapporten går att ladda ner gratis från FoU i Väst.
Chefer där sjukfrånvaron är hög:
– Vill vara till för medarbetarna, se alla
– Delaktighet och få personalen med sig är centralt
– Medbestämmande
– Demokrati
– Vara närvarande
– Alla ska ha det bra och vara nöjda
Chefer där sjukfrånvaron är låg:
– Målinriktning
– Tydlighet
– Höga krav
– Systematik, ordning och reda
– Dokumentation, uppföljning och utvärdering
– Systematiskt delegerat ansvar till flera
– Jobbar mycket med den egna utvecklingen
Resultatet stämmer väl med Hertzbergs gamla studier om motivation. Det viktigaste är arbetet i sig själv, ha förutsättningar att kunna göra ett bra jobb och få erkännade för det. Otydligt chefsskap skapar inte förutsättningar för det.
”Nivåer av arbete” nu i Sverige
Veckan har varit intensiv. I samarbete med Bioss Europe har vi genomfört de svenska certifieringsutbildningarna i Mapper och MCPA, samtidigt som vi bildat ett Bioss Scandinavia.
Bioss är det institut, ursprungligen knutet till Brunel University, där professor Elliott Jaques tillsammans med Gillian Stamp, med gjorde den stora utvecklingen av Requisite Organization, som Elliott lade grunden för på sin tid på Tavistock Institute.
Det handlar om att bygga en organisation med rätt antal organisatioriska nivåer, där varje nivå gör sitt jobb och där individen har den kapacitet som behövs.
Med hjälp av Mapper kan vi systematiskt bena upp den ansvarsutkrävande organisationen och klargöra varje roll. MCPA använder vi för att bedöma individers kapacitet att arbeta på olika nivåer.
Jag valdes till ordförande i Bioss Scandinavia, som kommer att få en egen webplats i slutet av hösten.
Längtan efter den stora innovationen
Det är inte konstigt att Frans Johansson, som skrivit The Medici Effect, är en eftersökt föreläsare. Till och med koncernledningar i internationella storkoncerner vill höra hans budskap. Naturligtvis, eftersom alla längtar efter att ha skapat nästa stora grej, som slår igenom på marknaden. Definitionen på innovation är inte bara att det är nytt, det är dessutom värdefullt och har förverkligats.
Han beskriver de id
Fem steg mot ”Corporate Social Responsibility”
Som vanligt lever vi i motsägelsefulla tider.
Å ena sidan får vi höra att Joel Bakan, författare till The Corporation är en slags Michael Moore som ger sig på storföretagens psykopatiska beteende och hur de agerar mot mänskliga intressen.
Samtidigt pågår en annan, starkare rörelse ”Corporate Social Responsibility”, som handlar om motsatsen. Här en sammanfattning av en artikel ur Harvard Business Review. Här beskrivs de fem stegen till ett ansvarstagande:
1. ”Det är inte vårt jobb att lösa det”. Den attityd som beskrivs i The Corporation.
2 ”Vi gör precis så mycket som vi måste”. Motvilligt anpassar man sig minimalt till kraven.
3 ”Det är en del av affären”. Man inser att frågan måste hanteras och lägger ansvaret för det i organisationen.
4 ”Det ger oss ett konkurrensförsprång”. Insikten att om företaget ligger före, så ger det fördelar.
5 ”Vi behöver säkerställa att alla gör det”. Insikten av att det är väsentligt för samhället och att inte bara företaget utan alla behöver bidra till lösningar.
Alan Webber om var vi varit, var vi är och vart vi är på väg
På kort tid har jag nu hört Alan Webber två gånger. I höstas på ett möte arrangerat av fluidminds och Bookhouse Publishing och i måndags på Kaospiloternas inspirationskonferens. Alan är mest känd som grundaren av Fast Company. Id
The Corporation – the pathological pursuit of profit and power
Jag har läst boken och blev grymt besviken efter den hype jag nåtts av.
Kärnan är en kritik av amerikansk lagstiftning och prejudikat som tolkas som att företagsledningar har att fokusera shareholder value till nästan vilket pris som helst. Författaren menar att detta leder till en patlogisk psykopati hos företaget som entitet och ett samhällsfientligt beteende. I början citerar han Robert Hare, som är en av de stora vad gäller psykopater i organisationer. Han hävdar att Hare säger att cheferna inte är knäppa, utan de agerar annorlunda i rollensom vd än i sitt privatliv. Det stämmer inte alls med vad jag läst att Hare säger. Hare anser problemet vara stort, så stort att han skriver på en bok med titeln ”Snakes in suits”.
Jag tycker att berättelsen byggs upp av ett misch-masch av exempel utan intellektuell stringens. Paradnumret är ett exempel från 1934, då några amerikanska företagsledare förberedde en statskupp. Flera andra exempel känns rätt inaktuella och ofräscha. Jag tycker att den står sig blekt mot Naomi Kleins ”No Logo”, som nutida angrepp på företagsvärldens och globaliseringens baksidor.
Hans slutsatser är:
– förstärk offentliga myndigheters övervakning av företag
– stärk den politiska demokratin (mindre ek bidrag från företag och personer som rör sig mellan politiska och företagsmässiga sfären)
– utmana den internationella nyliberalismen
Noll koll på nätverkssamhället och styrkan som finns hos människor som avslöjar hur det egentligen är. Den övervakningen är tuffare. Jag lyssnade en gång på marknadschefen på ett av sveriges större pappersbruk, som sa att bolagets moral måste vara så hög att den håller för om ett gäng bryter sig igenom staketet, in på kontoret, läser alla papper och avslöjar på webben.
Boken är knäpptyst om de företag och företagsledare som försöker agera socialt rätt. Hade den här boken kommit för 15-20 år sedan kanske den hade kunnat ses som en föregångare till den ”Corporate Social Responsibility”-rörelse som nu är igång.
Utifrån de ofta hårresande exempel han lyfter fram så skulle jag inte dra slutsatsen att det är aktiebolaget som form som är psykopatisk. Bakom varje exempel i boken finns namngivna personer. Min uppfattning är att det snarare är de personerna som är psykopater och att de i företaget fått en gigantisk sandlåda att leka i. Det är alltför många personer med psykopatiska och narcissistiska drag som dras till maktpositioner och som charmar omvärlden att tro på dem. Eller är giriga och utan moraliska spärrar.
Innovationer och dess nytta
I veckan lyssnade jag på och deltog i samtal med Michael Schrage, arrangerat av Bookhouse Publishing och fluidminds. Michael är för många mest känd som författaren till boken Serious Play. Jag har också just plöjt igenom bestsellern The Medici Effect av Frans Johansson. Båda fokuserar på innovation, och det har varit spännande att utforska dem båda och söka likheter och olikheter.
Båda är ense om att en innovation egentligen inte är en innovation förrän den anammats av marknaden. I acceptansen lägger Michael att kunder är villiga att betala, inte bara för grundprodukten utan också betala premium, det extra som behövs för att täcka utvecklingskostnaden. Frans öppnar också upp för var han kallar social innovation, det som inte finns på en kommersiell marknad.
Men på en punkt kan de tyckas oeniga. Michael menar att vi har ett innovationsöverskott, dvs innovationstakten är högre än den takt i vilken kunderna hinner ta till sig dem. The Medici Effect hävdar att det behövs en enorm id